Upp till kamp emot popcornhjärnan!

SYNAPSPOPCORN. Plötsligt, och flera gånger i timmen händer det. Man gör något annat än det man tänkt. Man sitter och tittar på en idiotisk film på Facebook, man kommer på sig själv att läsa något annat än det man tänkt. Man har alldeles för många flikar öppna i webbläsaren, man läser dumheter på Aftonbladet eller något av alla de andra tusentals distraktioner som tillhandahålls framför skärmen.

Varje gång det sker blir jag besviken på mig själv. Ytterligare en gång lurad av min hjärna. Min hjärna som via evolutionen vill få ut så mycket njutning som möjligt utan att slösa energi i onödan. Det är därför jag svävar iväg, gång på gång.

Det kallas visst ”popcornhjärna”, enligt experter på ämnet. Träffande, eftersom jag vissa dagar nästan kan höra hur det poppar och fräser där uppe bland synapserna.

Hassan Jaghoory från Iran är barnpsykiatriker och disputerar snart i utvecklingspsykologi. Han är, precis som vi borde vara, mycket oroad över hur tekniken påverkar våra hjärnor. Särskilt för de små.

— Passiv skärmtid fungerar som kokain för hjärnan. Den aktiverar hjärnans belöningssystem utan att hjärnan behöver anstränga sig och sparar därför energi. Hjärnan känner sig nöjd och blir beroende. Skolarbetet upplevs i stället som jobbigt och ointressant eftersom det kräver högre mental aktivitet och energi av hjärnan.

Som kokain. Det är nog ingen överdrift. Men till skillnad från kokain har du, och våra barn, detta tillgängligt nästan dygnet runt till en oerhört låg kostnad. Det är även, till skillnad från kokain, socialt accepterat. Oerhört accepterat. Mer än det — nästan ett socialt krav. För i många umgängeskretsar sker en stor del, om inte allt, umgänge via skärmarna.

Och ju fler kickar vi belönar hjärnan med desto mer bortskämd och tjurig blir den. Allt färre läser böcker. Det ger inte tillräckligt snabba kickar. Allt färre tar promenader i lugn och ro. Allt färre tar sig tid att faktiskt bara umgås med varandra i verkligheten. Det ska gå snabbare och ge mer belöning för allt mindre hela tiden. Hjärnan försöker ge dig det den du tror du vill ha. Men den har fel. Det är inte detta du vill ha.

Men vi har bara inte hjärnan emot oss. Vi har även de företag som vill att vi skall ha popcornhjärnor. Det ger nämligen många klick och lång tid på deras plattformar. Facebook är bara en av alla plattformar som är designade för att vara beroendeframkallade. Det är inget märkligt eller nödvändigtvis ondskefullt. De har en produkt och de vill att den ska sälja. Precis som heroin säljer beroendeframkallande produkter bättre.

Barnen är givetvis de som är värst utsatta, eftersom utvecklare för appar riktade mot barn även de är högst medvetna om hur barn blir beroende. Det blinkar, tutar och belöningscentrumen i hjärnan aktiveras nästan konstant, med oerhört liten ansträngning. Den växande hjärnan anpassar sig efter detta.

Det vore förvånande om inte detta leder till koncentrationssvårigheter och rastlöshet. Två tecken på ADHD, som ökar lavinartat. Behandlingen är främst starka mediciner, mediciner som vi inte vet hur de påverkar de ungas utveckling. Popcornhjärnan stillas tillfälligt, via tillsatta kemikalier.

Kan leda till autism

Jag har flera gånger funderat på hur en ung hjärna lär sig det svåra sociala samspelet när det främst sker artificiellt via skärmen. Samspelet med andra människor kräver en hel del träning för att fungera, och även med mycket träning kan det ofta bli fel. Tro mig, jag vet.

Jaghoory bekräftar det jag trott. Framför skärmen finns inte känslor på samma sätt som i verkligheten, vilket leder till trasiga hjärnor.

— Vid skärmen finns inga känslor. Den som sitter länge framför den tar avstånd från sina känslor och det kan leda till en autistisk interaktion, alltså begränsningar i samverkan och kommunikation med andra. Det har en tendens att ge upphov till ångest, depression och andra former av psykisk ohälsa.

Går det att hämta ifatt? Om man växt upp framför en skärm och tvingas ut i verkligheten, kan man då lära sig det sociala samspelet? Jag hoppas det, men ibland undrar jag. Är den kommande generationen skadad för evigt? Dömda till att uppleva andra människor via appar?

Laga din popcornhjärna

Men detta gäller inte bara barn och unga. Det gäller även oss vuxna. Vi har klarat oss bättre än de som kommer efter oss eftersom ”paddor” och annat var mindre förekommande. Jag var förvisso väldigt tidigt med datorer men på den tiden var det DOS som gällde. Det krävdes koncentration och kunskap för att ens förstå hur en dator fungerade, man fick inget gratis till skillnad från nu.

Jag vet inte hur skadad jag är. Jag vet inte hur skadad du är. Men jag har svårt att tro att någon av er som läser helt kommit undan popcornhjärnan. Vi ser tecken på den överallt. Att med slö blick sitta med fjärrkontrollen i handen och zappa mellan kanal efter kanal efter kanal. Hoppa mellan artiklar på internet utan att läsa färdigt, att rastlöst söka kick efter kick. Eller rättare sagt — att låta hjärnan göra det.

Hur skadad jag och min hjärna är kan diskuteras. Men skadade är vi. Allt för ofta söker vi de lätta kickarna. De meningslösa och de som inte leder någonstans. Men många av dessa har jag besegrat med envishet. Slötittande på TV sker bara medvetet, allt mindre tid går åt till att läsa poänglös underhållning och datorspel, mitt kanske allvarligaste beroende, är mer eller mindre helt utraderat. De få gånger jag nu spelar spel eller tittar på TV är det helt medvetet och därmed mera lustfyllt. Det är inte för att fly undan. Det är inte för att fördriva tiden. Det är helt enkelt som omväxling.

Det handlar även om att vara medveten om att hjärnan lurar dig. Så fort du märker att du gör något du inte borde måste du genast sluta. Direkt. Stäng fliken! Banna dig själv och påminn dig om att om du nu ska slösa bort din tid på dumheter får du göra det efter att dagens sysslor är avklarade. Kom ihåg att du blir just lurad, och agera efter det.

Men viktigast för mig är mitt nya tidsfördriv. Skogen. Naturen. Utomhus. I den friska luften bland barr, sten och djur med vandringsstaven i handen. Kilometer efter kilometer, mil efter mil går jag och min hjärna genom de gröna och det vita. Den kalla vinden biter i mitt ansikte, jag snörvlar och flåsar. Någonstans framför mig finns min lägerplats där jag ska göra upp eld och äta. Förvånad och tacksam märker jag att detta är all stimulans min moderna hjärna egentligen behöver. Den är högaktiv men på ett sunt sätt. Uppmärksam. Fokuserad. Utan stress. Och den belönar mig med mängder av endorfiner.

Jag känner hur de flödar över mig där jag sakta går över mossan.

Nu är kanske inte skogen en patentlösning för alla popcornhjärnor (även om jag tror det) men det är viktigt att vi alla hittar vårt sätt att ta tillbaka kontrollen över våra hjärnor. Låt inte storföretagen äga den. Det är din hjärna, och du behöver den.

Men kanske än viktigare är att inte låta dina barn redan från unga år utveckla en popcornhjärna. Vi vet inte vilken skada det kan göra, och i värsta fall är det svårt eller omöjligt att göra något åt senare i livet.

(Under tiden denna artikel skrevs har jag beställt en skiva, tittat på vilka ficklampor som fungerar bäst i skogen och kollat inkorgen runt 15 gånger, tagit 3 samtal som kunde väntat och satt in en fiskgratäng i ugnen. Trots detta går det verkligen framåt.)