Jalles poetiska ark – del 2: Bäva för örnen månde små kräk

KULTURELLT. För 100-150 år sedan användes gärna ord som nationalskald – mer eller mindre lyckat, eftersom det gäller att finna en lämplig kandidat, ty vad ska man lägga i begreppet? Och hur länge håller statusen när nya förmågor knackar på dörren?

Under 1900-talet har August Strindberg kommit att iklädas rollen som vår främste författare, i kraft av en gigantisk, varierande och bitvis nydanande produktion. Nationalskald kallas han dock knappt eftersom begreppet inte passar honom och kanske för att det känts lite obsolet på 1900-talet. Alla tycker inte om Strindberg, men säga vad man vill om honom – något rent förbannat svensk var karln.

Under 1800-talet var man – åtminstone i den akademiska sfären – överens om att rollen som nationalskald tillföll Esaias Tegnér. Man lyfte bland annat fram hans idealism och en färgstark men inte alltför romantiskt yvig stil. Inte minst var han författaren till något som kunde kallas ett nationalepos, nämligen Frithiofs saga.

Ett framträdande tema i Tegnérs diktning är Hjälten. Det kunde vara en Frithiof, en Karl XII och det kunde förstås vara den person som överskuggade allt och alla i Tegnérs samtid – Napoleon. Napoleon förekommer direkt eller indirekt i flera av Tegnérs dikter.

Nedanstående dikt skrevs 1815 och handlar om Napoleons återkomst från Elba. Efter Napoleons misslyckade ryska fälttåg kunde en allians mot Frankrike till slut besegra honom, varmed han tvingades abdikera från kejsartronen. Han tilldelades ön Elba som ett pytterike. Men Napoleon kunde förstås inte leva så. Med tusen man landsteg han i södra Frankrike och samlade snabbt nya trupper allteftersom han avancerade mot Paris. Ryktet om den vaknade örnen gick blixtsnabbt genom Europa. Den nya regimens soldater gick över på hans sida när de möttes på slagfältet, och snart satt Hjälten åter på tronen. – Och Tegnér hade ämne för ännu en hjältedikt.

Vi vet hur det gick för Napoleon. Hundra dagar senare mötte han sitt slutliga nederlag vid Waterloo varefter han sattes i fångenskap på S:ta Helena där han dog några år senare. Men de europeiska ledarna, som hade börjat rita om Europas karta, bävade år 1815 eftersom de kände till Hjältens kraft. Det är den känslan Tegnér vill fånga: hjälten som med sin kraft sveper fram över världen – en ideal symbol (Tegnér gillade inte allt hos Napoleon) – och motståndarnas förhastade hybris.

För ovana läsare: Tegnér använder en del gamla verbböjningar (han levde ändå för 200 år sedan): diktens ”akten, sutten, hackaden, snattraden, förmån” ska läsas ”akta, satt, hackade, snattrade, förmå”. Och ”ljungaren” är åsk- och blixtguden, antingen Zeus eller Tor. Dikten finns f.ö. i ett par olika versioner; det var vanligt att poeter gjorde små justeringar mellan utgåvorna förr.

Två hundra år senare känns mycket i dikten igen: en politisk och ekonomisk elit som vill göra Europa till ett lik och ett PK-etablissemang som snattrar dumheter. Men vem är då den vaknade örnen, ”han, bragdernas son”? För Tegnér var det alltså Napoleon, den oerhörde mannen som tycktes oövervinnlig när han lade Europa för sina fötter, Tegnérs hjälte. Och idag? Nej, det är inte Trump, Salvini, Putin, Orbán, Le Pen eller vem nu folk hejar på.

Det är du, kära svenska läsare. Har vi, folken i Europas gamla länder, inte blivit skadskjutna, lagda för att dö på en klippa? Är vi inte för etablissemanget inom politik och media blotta lik att hackas upp bit för bit? I Frankrike går ”han” idag under namnet ”gula västarna”. Imorgon i Sverige bär han ett annat namn. Till dess heter han kort och gott ”du”. – Och du kommer att hämnas, kommer att segra och kommer att sträcka din bana mot solen. Det vill säga återupprätta det goda, det sanna, det rätta. – Du är morgondagens hjälte, den vaknade Örnen.

Den vaknade Örnen

Hans vinge var skjuten, hans öga var lyckt,
han sov på sin klippiga ö.
Vi trodde den väldige sov för att dö.
Se nu har han vaknat. Kring land och kring sjö
han sträcker sin kungliga flykt.

Som natten han breder de stormvingar ut,
och ljungarens åskor han bär.
Förskräckelsen flyger kring korparnas här:
små rovfåglar, akten er! Hämnarn är när,
han gör på er delning ett slut.

I sutten så tryggt på Europas lik
och hackaden bit ifrån bit.
I snattraden dumhet båd’ hit och dit,
att världen var fri och att korpen var vit,
så var edert eviga skrik.

Välan, så försvaren Er, nu är det tid,
låt se vad I engång förmån!
Ur skyarna kommer han, bragdernas son,
och världsrymden fylles av bragdernas dån,
och klon är som himmelen vid.

Flyg, kungliga örn, som du fordom var van,
din segerflykt, flyg åter den,
att kräken må darra på tronen igen
och äran må leva och du sträcka än
mot solen, mot solen din ban.

Esaias Tegnér