Jalles poetiska ark – del 6: Självuppoffring, kraft, skönhet

Viktor Rydberg var en av Sveriges främsta författare i mitten av 1800-talet. År 1882 gav han ut en samling dikter. De flesta svenskar känner till åtminstone en av de dikterna, nämligen Tomten (Midvinternattens köld är hård…”). Flera har nog fått läsa Rydbergs roman Singoalla någon gång under sin skolgång, och med all säkerhet har alla läsare av det här arket någon gång om inte sjungit så hört ”Gläns över sjö och strand…”, dikten Betlehems stjärna från romanen Vapensmeden.

Rydberg var också god patriot och försvarsvän, son till en soldat som han var. Han var även liberal – i en tid då ordet hade en betydelse (idag betyder det bara PK), och då betydelsen ägde en god portion nationalism och yttrandefrihet. Idag betyder det som bekant tvärtom. Även om Rydberg i liberal-idealistisk anda trodde på progression och franska revolutionen som förlösande krafter så får man inte glömma att föreställningarna var annorlunda då. Dagens liberala PK står för värderingar som Rydberg menade var reaktionära och orientaliska: underkastelse, att människan lyckliggörs genom omyndig lydnad.

Dikten nedan heter Atenarnas sång och är en del av en längre dikt vid namn Dexippos, från diktsamlingen Dikter, 1882. Diktens handling utspelar sig år 267 e.Kr. och Athen är attackerat av goter. Invånarna vill ge upp på förhand, men hävdatecknaren Dexippos gjuter mod i folket. Framför allt vänder han sig till ungdomen, alltid fyllda med mod och kraft. Sedan följer Atenarnas sång, deras krigshymn, där självuppoffring betyder allt. Atenarna vinner sedermera striden om än till priset av stupade ynglingar. Dexippos tröstar med att klokheten (försiktighet får man nog läsa) föder människan sorg och feghet, skam och svek, och därmed träldom. Alltmedan gosselynnet med sin hoppfulla håg och fantasi låter träldomsoket falla.

Atenarnas sång var särskilt populär i Finland under förryskningspolitiken runt år 1900 samt under vinterkriget och fortsättningskriget. Den finske kompositören Jean Sibelius har tonsatt hymnen. Tydligen träffade Rydbergs dikt människors hjärtan när fordran var som störst – även om den också har kritiserats av dem som upplevt krigets förfärligheter. Hela Dexippos kan läsas här (sajten verkar dock ha tappat ett par ord på vägen).

Atenarnas sång är faktiskt inte Rydbergs egen skapelse. Dikten är en översättning av en dikt av greken Tyrtaios för de spartanska soldaterna på 600-talet f.Kr. Kanske har den spartanska dikten inspirerat Rydberg till hela Dexippos. Rydberg har – säkert medvetet – ändrat spartaner till atenare och heruler (det germanska folk som egentligen attackerade Athen då) till goter, kanske för att folk kände till Aten och goterna bättre. Rydberg använde f.ö. bara en den av Tyrtaios dikt, den han ansåg lämpligast för att ge sin Dexippos en härlig glöd, en känsla för uppoffring när den är som viktigast.

Tyrtaios dikt är en maningsdikt. ”Kom hem med eller på din sköld”, löd en vanlig spartansk uppmaning. d.v.s. segrande eller döda. Om en grekisk falang sviktade och slaget var förlorat fanns bara en sak att göra, nämligen att kasta skölden, som var för tung för att springa med, och fly. Men spartanerna uppfostrades till att hellre dö i sådana lägen, d.v.s. som lik på skölden hemburen av sina fränder. Spartaner som flydde slagfältet kunde bestraffas med landsflykt.

I dikten – hans dikter framfördes vid soldaternas måltider och före ett slag – kontrasteras ynglingens sköna död med den föraktfulla och nesliga landsflykten; han målar även upp skammen för ynglingen att låta gamla kamrater dö framför honom själv. Nedan återges hela Tyrtaios dikt i Bernhard Risbergs översättning, med liten språklig revidering.

Atenarnas sång, d.v.s. Tyrtaios dikt, har versmåttet elegiskt distikon. För att dikten ska få den rätta stämningen krävs att man känner till betoningarna. Rad 1,3,5 o.s.v. är på hexameter (grekisk sextakt) medan rad 2,4,6… är stympade hexameterrader, d.v.s. har tappat en stavelse i mitten och på slutet (där finns i stället en naturlig paus). Betoningarna (sex per rad) är fetstilade.

Härlig är döden, när modigt i främsta ledet du dignar, 
dignar i kamp för ditt land, (paus) dör för din stad och ditt hem (paus).

Ett par språkliga notiser också. ”I ynglingar” betyder ”ni ynglingar”. Bokstaven ”n” är faktiskt påklistrad från verb som slutar på ”n”, en typisk språkhistorisk process. För länge sedan var ”I” normalformen, precis som tyskans ”ihr”. ”fylking” är en häruppställning på slagfältet; ”höves” betyder anstår, passar; ”slaktning” betyder slag.

Atenarnes sång

»Härlig är döden, när modigt i främsta ledet du dignar, 
dignar i kamp för ditt land, dör för din stad och ditt hem. 
Därför med eldhåg upp att värna fädernejorden! 
Ila att offra med fröjd livet för kommande släkt! 
Fram, I ynglingar, fram i täta, oryggliga leder! 
Aldrig en känsla av skräck, aldrig en tanke på flykt!

Skam och nesa drabbar en här, då i fylkingespetsen 
framom de unge man ser gubben förblöda och dö. 
Detta höves ju främst en yngling, medan han ännu 
älskligt i lockarna bär vårliga blommornas krans. 
Fager för kvinnor, ståtlig för män må han synas i livet; 
skön är han ännu som död, fallen i slaktningens mitt.»

Viktor Rydberg

Tyrtaios dikt

Ja, det är skönt för en kämpe att dö, när han faller i främsta

     ledet av kämpar i käck strid för sitt fädernesland.

Men att från egen stad och dess bördiga tegar som hemlös

     nödgas att vandra av allt sorgligast är för en man,

där han får irra omkring med älskad moder, med åldrig

     fader och äkta viv, bärande barnen de små.

Ty han en styggelse är för alla, till vilka han kommer,

     vikande för sitt behov under sin tryckande nöd.

Vanfrejd gör han sin börd, och ett ståtligt yttre han skämmer,

     idel blygd och förakt följer hans sorgliga fjät.

Men om nu så en vandrande man ej bestås någon hänsyn,

     om han ej aktning och vård eller förbarmande får,

må då för denna vår jord vi kämpa med mod och för barnen

     döden till mötes vi gå, livet ej skonande mer!

Unge, välan, stå kvar vid varandras sida och kriga!

     Icke en neslig flykt börja och röj ej nån skräck!

Nej, tag nu till er ett stort, ett mäktigt mod i ert hjärta;

     livrädd vare av er ingen, mot fienden ställd!

Ack, men de äldre, som rörliga ben ej längre besitta –

     lämna de åldriga ej kvar uppå fältet och fly!

Ty det är nesa och skam, när framför de unga i spetsen

     bland förkämparnas led ligger en gubbe där fälld,

redan med grånat skägg och med vitnade lockar kring hjässan,

     och han sin modiga själ nere bland stoftet ger upp,

medan han griper med händerna om sitt blodiga sköte,

     obetäckt om sin kropp. Slikt är för ögat att se

styggt och stötande visst. Nej, sådant höves den unge,

     medan i blomningens hult strålande fägring han står.

Ståtlig att skåda är denne för män och älsklig för kvinnor,

     medan han lever, och skön, fallen bland kämparna främst.

Må då med spärrade ben och fötterna bägge mot marken

     spända envar hålla stånd, bitande läpparna hop!