Libertarianism eller auktoritärianism?

Några av de som inspirerar mig mest är libertarianer. Klaus Bernpaintner och Martin Eriksson är båda kloka och driftiga människor, belästa och förmögna att se saker ur olika synvinklar. Jag är ganska långt ifrån libertarian själv, jag tror att andelen människor som är kompatibla med ett sådant samhälle är ganska liten och frihetsidén är i stort inkompatibel med de flesta av jordens statsbildningar.

Framförallt Martin pratar en del om det här själv och har en väldigt nykter inställning till sin ism och verkligheten. Min tagning är att ett auktoritärt vitt samhälle ger mer möjligheter till ett libertarianskt liv än någon annan samhällsstruktur.

Låter det motsägelsefullt?

Vänd då på det. Hur frihetlig är du i ett vacklande samhälle som, säg, Sverige 2019? Nej precis, ett svagt civilsamhälle är ineffektivt och saknar självförtroende nog att exempelvis låta en individ försvara sig själv. Resultatet är höga skatter och låg personlig frihet. Ser ni vart jag är på väg?

I mitt ytterligt konservativa idealsamhälle skulle vi ha en ytterst begränsad stat men stor individuell frihet. Staten skulle å andra sidan ha stora befogenheter just där den var satt att verka. Den som bryter samhällskontraktet har också förverkat sina rättigheter gentemot staten. Den som uppfyller det ska däremot ha väldigt stora rättigheter. Att försvara sig, självklart, men också ekonomiska rättigheter. En sådan skulle vara att behålla sina egna pengar.

Jag är inte heller för frihandel. Det fanns en tid när frihandel var något ömsesidigt gynnsamt men idag är frihandel en ensidig finansiering av framförallt kinesiska staten. Vad får vi för pengarna? Utöver nöjet att utbilda kinesiska studenter i princip utan ekonomisk kompensation? Inte mycket och inget alls bra.

Vi behöver en tuff stat för att hantera sådant. Vi behöver däremot ingen stat alls för att hantera integration, kulturstöd och förskolor. Får vi behålla våra egna pengar sköter vi sådant längt bättre själva. Och kan välja bort sådant som är skadligt, integrationen ovan är väl ett bra exempel på sådant som få skulle ödsla pengar på om de hade valet.

Så, en stark stat behöver inte vara en stor stat. USA på femtiotalet hade långt mer respekt och kraft än USA idag trots att statsbudgeten även i indexerade dollar är mångdubbelt större. Tänk sumosnubbe mot Marcus Follin för en illustration, större är inte alltid bättre.

Jag är för väldigt få former av omfördelning men en jag kan tänka mig är från människor utan barn till familjer, alltså män och kvinnor som gifter sig och skaffar barn. Jag ser nämligen barn som en del av samhällskontraktet. Alla kan inte, alla är inte lämpade och det får man givetvis acceptera. Men det är rimligt att man är med och finansierar landets och folkets fortlevnad oavsett om man har egna barn eller inte.

Jag lyssnade på en intervju med en person på Red Ice Radio som ansåg att man inte hade rätt till pension om man inte skaffade barn. Man har ju trots allt helt andra möjligheter till eget pensionssparande om man inte skaffar barn. Det är helt enkelt egoistiskt om man väljer att inte skaffa barn och lägger pengarna på konsumtion istället.

En självklar följd av det lilla samhället i princip utan omfördelning är att det kommer att vara mindre attraktivt för dagens stora invandrargrupper. Många kommer nog att hävda att vårt land fortfarande skulle vara bättre än länderna de här människorna kommer ifrån men de länder som inte valt samma väg kommer att vara ännu mer attraktiva. Pengar utan arbetsinsats kommer alltid att vara mer lockande än pengar som kompensation för arbete. Och den dagen hela västvärlden följer min modell, då lovar jag att vi har en ny guldålder i vilket fall!