Jalles poetiska ark – del 15: Hannikainen

I den gångna veckan var det riksdagsval i Finland. För att förära våra finska bröder nationella framgångar i valet – Sannfinländarna blev på sånär 0,3 procent största parti – återges här en äktfinsk dikt av Pietari Juhani Hannikainen.

Två personer med svenska namn gick på 1800-talet i bräschen för ett åstadkomma finsk högkultur på finska. Elias Lönnrot reste runt i Karelen och Savolax, Finlands östra marker, och samlade folksånger. Han sammanställde därur eposet Kalevala, finnarnas (eller karelarnas) underbara folkberättelse, och Kanteletar, en samling folkdikter.

Johan Vilhelm Snellman kämpade å sin sida i artiklar och tal för den finska andens uppvaknande. Enbart med bildning kunde landet återges till det finska folket, menade han. Då hade landet varit en del av Sverige i många århundraden, och de senaste årtiondena låg finnarna under rysk överhöghet. Förutom religiösa skrifter var allt som skrevs i Finland fram till mitten av 1800-talet på svenska (eller annat språk), inte finska. All bildning skedde sålunda på svenska, däribland skönlitteratur. Samma sak med lagar, skolgång, dagstidningar etc. Snellman skrev själv allt på svenska.

Han försökte få den bildade svenskspråkiga klassen att börja använda finska som kulturspråk, och genom att propagera för finska som språk i skolor för de högre årskurserna skulle det finska folket självt kunna göra sig hört på sitt eget språk. Han framförde sina idéer i sin egen tidning Saima 1844-46, tills den blev förbjuden av de ryska myndigheterna. Men genom enträget arbete förverkligades idéerna allt eftersom.

Rörelsen kallades fennomaner. Begreppet och idéerna hade skapats några decennier tidigare, under kulturrörelsen romantikens tid, då man omhuldade idéer om folkanden och gav ut folkets gamla dikter och sagor, en ”ursprunglig” litteratur. Lönnrot hade en föregångare i Zacharias Topelius d.ä., som hade samlat in en mängd folkdikter.

Men först med Snellmans verksamhet blev det till en verkligt nationalistisk gärning. Hans idéer snappades raskt upp av en mängd nationellt lystna finnar, som äntligen kunde skapa på finska och få det finska lynnet, de finska känslorna, de inre finska föreställningarna på pränt – på det egna språket som man närts med och mött världen med igenom barndomen.

På ett ställe skriver Snellman om poesins mäktiga inflytande:

”I folkens barndom är sången deras allt, deras religion, deras moral, deras historia. Under fortgången av en nations utveckling avbildar sig i dess dikt allt vad inom nationen rörts sant, ädelt och stort, och kommande släkter hämta ur den varje minne och lära, som förgångna släkten åt dem överlämnat.”

Redan 1845 lystrade Pietari Juhani Hannikainen till Snellmans ord och förfäktade dem i sin veckotidning Kanava. Tidningen blev snart indragen, men han grundade i snabb takt nya. I sina tidningar skrev han egna dikter, dramer och berättelser. På finska! Däribland fanns en av hans mest kända alster, dikten Karjalaisten laulu, på svenska Karelarnas sång, som återges nedan översatt av Joel Rundt. På svenska – och på finska för dem som äger sådana kunskaper. Jag hör inte dit och kan bara hoppas att ord och bokstäver har hamnat rätt nedan.

Som poeter ofta gör har Hannikainen skrivit olika versioner av dikten med olika antal strofer; den finska texten nedan är en version med sju strofer. På svenska återges tre strofer, den finska versionens strof 1,4 och 7 nedan.

Karelarnas sång

I vårt land med skogar, dalar,
finnes ej så kär en strand,
ingen nejd som till oss talar
som Karelen, sångens land.
Sånger där dess forsar brusa,
sånger sorla sjöar blå,
furuskogar sånger susa,
där de urtidsdjupa stå.

Väl ha vi ej rika håvor,
fält som bära ymnig skörd,
men om andens rika gåvor
sången bär oss vittnesbörd.
Den kan österns frost ej sveda,
den kan nattens köld ej nå,
ofärd missväxt ej bereda,
hagel icke nederslå.

Vill oss fienden betvinga
såsom förr så mången gång,
skall vår sång, vår smärta klinga
i Karelens djupa sång.
Men när upp ur nattens sköte
dagen åter stiger klar,
ljusfylld ljuder oss till möte
all den sång Karelen har.

Karjalaisten laulu

1. Suloisessa Suomessamme
   oisko maata armaampaa,
   kuin on kaunis Karjalamme,
   laulun laaja kotimaa!
   Lauluna sen kosket kuohuu,
   järven aallot loiskuaa,
   säveleitä salot huokuu,
   ikihongat humajaa.
2. Perintönä laulun juuret
   meill’ on entisajoilta,
   jolloin kaikki toimet suuret
   laulun tehtiin mahdilla,
   jolloin meidän kankahilla
   taitomiehet askaroi,
   nuotioilla nokisilla
   ongelmoita askaroi.
3. Yli Suomenniemen vielä
   maine kuulu kulkevi,
   kuinka Väinön kannel siellä
   koko luonnon lumosi;
   kuinka Seppo taitoniekka
   Sammon kirjokannen loi,
   tahi Kaukomielen miekka
   sota-innoin salamoi.
4. Ei oo meillä rikkautta
   eikä maamme viljavaa,
   vaan on laulun runsautta,
   kylvämättä kasvavaa;
   sit’ ei pane Idän halla
   eikä Pohjan pakkaset,
   se ei sorru sortamalla,
   sitä ei lyö rakehet.
5. Kyll’ on kansa Karjalankin
   monet kovat kokenut,
   väkivallan raaimmankin
   iskut tuimat tuntenut;
   kestänyt on sodan pauhut,
   sorrot vuosisatojen,
   sodan pauhut, vainon kauhut,
   kolkot vuodet katojen.
6. Mutta meiltä laulun mahti
   mennyt maan ei rakohon,
   säveleiden sorja tahti
   viel ei vierryt pakohon.
   Josko murhe mieltä painaa
   tahi riemu kohottaa,
   laulu, soitto, meiltä aina
   yhtä herkäst’ irtoaa.
7. Konsa vaino Suomeamme
   kovin kourin koittelee,
   silloin kurja Karjalamme
   Suomen surut soittelee.
   Ja kun onnen päivän koitto
   Suomellen taas sarastaa,
   silloin riemun suuri soitto
   Karjalasta kajahtaa!

Pietari Juhani Hannikainen