Patetiska politiker gnäller när de möter mångkulturen

Under senare tid har jag stött på ett ömkligt fenomen på sociala medier, framförallt Twitter. Det handlar om politiker som ondgör sig över att de råkat illa ut på grund av mångkulturen. Ett exempel är riksdagspolitikern som blev tilltufsad i tunnelbanan och skrev upprört om det. Ett annat exempel är kommunpolitikern och lärarinnan som nu bestört berättar att hon blivit kallad ”svennhora” på jobbet.

Ovan är bara två i mängden. Jag läser dem och kokar inombords. Inte på grund av att avsändarna råkat illa ut, nej, utan på grund av att de har mage att tycka synd om sig själva och vika ut sig för att få lite sympati. Och sympati får de … ”oh, vad hemskt” och ”styrkekramar” och ”hur kan det ha blivit så här” kommer från dum och dummare.

Så här är det. Om du tillhör de etablerade partierna och har förtroendeuppdrag inom partiet så är du en av alla som varit med att skapa det Sverige vi lever i. Du är skyldig, du har grävt gropen och för en gångs skull är det du själv som åker i den. Själv vill jag bara gräva igen den så vi slipper höra din självömkan från botten.

Det är inte synd om dig. Inte ett dugg. Du applåderade när Reinfeldt ville ha öppna hjärtan till sin öppna gräns. Om du inte lämnade partiet då, allt ont åt dig. Om du gick med efter, du är bortom räddning. Samma gäller naturligtvis för övriga partlojalister där ute. Ni är inte värda ett dugg i mina ögon och att ni tror och tycker att vi ska bry oss om er är upprörande.

Ni är inget annat än sorgliga ursäkter för existenser, ett hån mot allt som är rätt och riktigt i denna värld.

Det finns en väg tillbaka för er dock. Erkänn att ni gjort fel och gör om, gör rätt. Inga undanflykter, inga ”om och men” utan bara ”jag gjorde fel” och sedan börja följa den nationella vägen. Svårare än så är det inte. Tills dess är ni bara kretiner.