Så minns jag Nordisk Ungdom

Att välja att lägga ned en organisation man kämpat för, blödit för och kanske till och med dömts för att ha arbetet med är inte enkelt, det ska inte någon tro. Jag har bara varit med om det en gång, när vi 2015 valde att lägga ned Svenskarnas parti.

Därför förstår jag att det inte varit ett lätt beslut för ledningen i Nordisk Ungdom, men jag är säker på att de haft tillräckligt med underlag för att ha fattat rätt beslut. Är det så att en organisation inte närmar sig sina mål och inte ser ut att kunna få det momentum som krävs så är en nedläggning det enda rätta så att resurser och aktivister istället kan frigöras till andra projekt.

Jag kommer minnas Nordisk Ungdoms finurliga aktioner, som framförallt utmärkte organisationen i början av dess liv, med värme. Även om organisationens tio år bjudit på både glädje och sorg för en utomstående nationalist som jag själv, där avståndstagandet från ”den nationella rörelsen” och närmandet till Sverigedemokraterna får ses som den största blacken om foten, är de allra flesta minnena ljusa.

Jag har delat scen med Nordisk Ungdoms företrädare runt om i Europa, jag har låtit inkvartera många av deras medlemmar och delar av ledningen under mina år utomlands och vi har haft en del fruktsamma samarbeten genom åren. Det har alltid varit en angenäm upplevelse och jag hoppas vi får möjlighet att mötas igen i det maratonlopp som är kampen för vårt folks frihet och överlevnad.

Nu är Nordisk Ungdom historia, men jag är säker på att de produktiva och kvalitativa aktivisterna kommer hitta andra utlopp för sin verksamhet, och önskar dem all lycka till.

Min favaritaktion från Nordisk Ungdom: