Vare sig svensk (eller skånsk) kultur ingår i mångfalden

”Och hur gör ni vid denna förskola när ni förmedlar skånsk kultur?”

”Det blir ju svårt”, var det svar som jag fick mig till livs. Det var så här: hösten 2013 till och med våren 2014 hade jag politiskt uppdrag för sverigedemokraterna i Malmö, jag var politiker i förskolenämnden, och vid denna nämnd ingick det att avlägga besök i verkligheten i verksamhetsområde förskola.

Förvaltningen delade upp oss i politiskt blandade grupper, jag brukade hamna tillsammans med två socialdemokrater och med dessa besöka förskolor för att där på plats bli informerad om hur de hade det där. Våra verksamhetsbesök var såklart ämnade för att vi i förlängningen förhoppningsvis skulle kunna fatta bättre politiska beslut rörande verksamhetsområdet. Vi blev visade runt i verksamheterna och fick ställa frågor. Och jag ställde frågor.

På den tiden i Malmö, och faktiskt redan rätt så länge innan denna tid, fanns det förskolor, och skolor med 0 (noll) svenska barn, mångfalden i sitt esse. Vi måste inse samt försöka förstå att invandringsvurmande politiker anser att mångfalden är optimal när mångfalden består av i huvudsak araber och afrikaner. Med avsaknad av svenska och i detta fall avsaknaden av skånska lintottar, är det full pott således för socialdemokrater, kommunister och liberaler. Att byta ut sitt eget folk är fullbordat i flertal bostadsområden i Malmö.

Mina antagonistiska följeslagare trivdes, de var ju de facto med i partier som skördar sina visionära framgångar i och med att staden förändras och stadsbilden inte längre går att känna igen. Den yngre delen av spillran svenskar som finns kvar i Malmö vet dessvärre inget annat än vad deras otrygga vardag säger idag, svensken/skåningen är i minoritet och som ett styvmoderligt behandlat hjon. Det vi äldre anser som abnormt är det nya normala för våra efterkommande och yngre landsmän.

Böj din nacke, tig, arbeta och betala skatt, snart är det fredagsmys och snart är det Mellon, kämpa på med ditt, men framför allt TIG. Hur som, på den tiden det begav sig och man som politiker satt i personalrummet på en förskola i område med ungefär noll svenska barn i barngrupperna på förskolorna, frågade jag förskolechefen om ”Hur gör ni för att förmedla den skånska kulturen?”

Frågan ställde jag eftersom jag sett planscher på arbetsplatsen om hur viktigt det är med att bejaka varandras kulturer, samt att språkträning gentemot barnen var områdets högsta prioritet. Frågan jag ställde var lätt att besvara men kändes förmodligen in i hjärteroten på personen som fick den då jag vet att hennes egna barn fått sig till livs skånsk och svensk kultur i sin förskolevardag och då med sånger, lekar och matlagning förmedlat av urskånsk personal, på den tiden då åtminstone övervägande av personalkåren var svensk.

Eftersom jag för två år sedan flyttade ut från Malmö vet jag inte hur det är nu, men då, 2014 fanns det många förskolor där man sällan bland barn och vuxna kunde höra det skånska vackra tungomålet, utan mer läten åt det arabiska hållet. Och en kvalificerad gissning ger vid handen att det inte finns det fler skåningar nu bland medarbetarna, utan förmodligen färre.

Hur ska en arabisk, persisk, polsk, turkisk, eller kanske till och med somalisk kvinna kunna förmedla skånsk och svensk kultur inom svensk barnomsorg, kan man ens som arbetsgivare begära det? Hur ”arbetar” förskolepersonal med språkinlärning? ” För språkinlärning använder vi språkpåsar”, sa chefen. Och hur efter all er nedlagda energi med språkinlärning hur är resultatet när barnen börjar skolan? ”Inte bra, de har inte tillräcklig kunskap i det svenska språket” .

Varför fungerar det då inte (frånsett att utländsk personal arbetar vid förskolorna), med allt detta fokus på integration och språk? Svaret jag fick var inget jag hade förväntat mig då jag i många många år sett oss mödrar, och fäder rätt så lika i vår föräldraroll, fast födda i olika länder, och kontinenter. ”De familjer som bor här har i sin kultur att man inte pratar så mycket med sina små barn, när barnen börjar på förskola så har de inte ens ett modersmål, så det är svårt för oss inom barnomsorgen att liksom ro det hela i hamn”.

Vid denna tid jag berättar om befann sig Malmös barnomsorg i kris, det fanns inte tillräckligt med förskoleplatser åt de föräldrar som stod i lag att återvända till sina arbeten efter graviditets- och föräldraledigheten. Det rådde irritation, ilska och upprorsstämning bland de föräldrar som förväntades återgå till arbete, men inte kunde. Samtidigt måste vi ha flera tankar igång och ha i beaktande att många barn med arbetslösa föräldrar var i förskolorna, samt att barn med nytt syskon var inskrivna vid förskolorna, så egentligen borde det inte varit platsbrist, men var det ändå på grund av politiska beslut.

Hur var det då med förskoleplatser vid de förskolor i det område vi var på besök vid, det fanns platser lät förskolechefen meddela på direkt fråga av mig. Men hur kan det då komma sig att föräldrar skrek efter platser som inte fanns, men som bevisligen fanns kan vän av ordning fråga sig. ”Vi har lediga förskoleplatser här men dom är svårsålda … det handlar om språket”. Ett förtydligande: svenska föräldrar med arbete boendes i ”fina områden” (läs svenska område) sätter inte sina barn i område eller stadsdel där svenska språket misshandlas och är minimalt använt. Det kan man förstå.

Så vi ser gång efter annan bevis på att vi trivs bland likar, de allra flesta av oss trivs och finner ro och mening där vi pratar samma språk och känner igen oss i varandra, det anser de allra flesta av allt levande, till och med socialdemokrater när det kommer till deras egna barn. White Flight är inget nytt fenomen, och det rullar på…

Sen var tiden ute för vårt besök i verkligheten, vi tackade för oss och jubelidioten till socialdemokrat ställde sig upp och sa till mig: ”Egentligen finns det ingen svensk eller skånsk matkultur”. DÄR HAR DU RIKTIGT FETT FEL SA JAG! Jag hade framför mig en manstant, en svenskhatande svensk socialdemokrat, jag behärskade mig som den lugna skåning jag är och gav honom inte ett slag på flabben, utan endast en tillrättavisning.