Sverige är som Flugornas herre – och värre lär det bli

Att barnen och ungdomarna ska leda vägen har vi nu fått itutat oss bra länge. Kanske började det redan med ungdomsupproret 1968 – detta avgrundsår som präglat vår samtid mer än Världskriget II, kalla kriget osv. Sakta men säkert har de vuxna givit upp auktoriteten och den självsäkra lyssna-på-oss-attityden till förmån för ett stilla gnyende. Kort sagt kapitulerade man och lät det hela glida ur händerna. Idén om att barn och unga ska ”ses men inte höras” gav vika för att de ska ”höras mest”. Och får de inte som de vill så ska det strejkas eller kastas sten (Greta Thunberg gör det förstnämnda och stödjer det sistnämnda exempelvis). Att det inte blir bra om man överlåter ansvar, beslut och planering inför framtiden åt omogna barn och unga spelar väl mindre roll, med tanke på att man slipper anklagas vara apologet för kryptofascistisk auktoritetstro.