Ett ”konservativt” block kommer inte räcka långt

SD har snart avvikit tillräckligt mycket från sin nationalistiska grund för att KD och M ska kunna stå ut med dem. Samtidigt har M och KD känt vartåt vinden vänt och bedömt att enda vägen för dem att vara relevanta framöver är att plocka upp och använda det missnöje som svenskar i gemen känner.

Visst är det häpnadsväckande att Moderaterna (som satte sig ner med MP och krattade manegen för kaoset idag) fortfarande lockar väljare – utanför de egna leden bestående av närmast sörjande som alltid röstar M. Och likadant gällande KD, som såg till så att ”anhöriga” till ”ensamkommande” etc., fick carte blanche att fortsätta komma till Sverige. Ibland verkar det som att det inte spelar någon som helst roll vad politikerna ställer till med, fler chanser får de i alla fall. Stryktålig är svensken kan vi konstatera.

Och så var det SD då, som anpassat sig så mycket de bara kunnat och övergivit alla principfrågor de haft; adoptioner, homoäktenskap, homoadoptioner, repatriering, svenskheten som icke förhandlingsbar, stängda gränser och repatriering (återvandring). Allt har man dagtingat med varför Åkessons rop efter ett konservativt block får alla med huvudet på skaft att titta sig runt och leta efter de konservativa som ska utgöra detta block.

För inte är det Moderaterna, heller inte Kristdemokraterna eller SD. Ingen av dem är konservativa. Förvisso framstår de som mer balanserade och nyktra än tokarna i Jöken, men det är inte ett mått som imponerar. Vi vet att det varje gång har varit borgerligheten som öppnat gränserna till Sverige. Det betyder inte att det måste bli samma sak nästa gång, om M och KD lägger sig till sängs med SD. Kanske får vi lite andrum – en viss respit – men någon lösning har de inte.

Utan att resonera kring staten och dess roll eller principiella frihetsfrågor som hemskolning och vapenägande utan med fokus bara på massinvandringen så kan vi inte sätta något reellt hopp till ett ”konservativt block”. Tittar vi på vad de vill så är honnörsordet integration. Svensken ska fortsätta pumpa in skattepengar i det svarta hålet som under årtionden slukat resurser som skulle behövts inom vård, skola, omsorg, polis, försvar och så vidare.

Man fortsätter att jamsa om inkludering, solidaritet och annat nonsens så räkna med att när vi svenskar återigen ställs mot människomassorna som kommit hit så kommer vi hamna längst bak i kön. Herregud, SD-politiker har rest frågan om tvångsintegration.

Förutom att svenskar i gemen inte kommer gynnas nämnvärd så är det muslimerna som drar nitlotten om SD får inflytande. Inte utlänningar överlag, inte flyktingar eller invandrare – muslimer är det stora problemet för SD; muslimer och traditionella konservativa värderingar så klart. Det är tydligt att SDs vision är ett Sossesverige av äldre modell (blandad med lite laissez faire-kapitalism) uppburet av den liberala demokratins liberala värderingar. Utlänningar är inget problem, så länge de inte är muslimer. Är de homosexuella liberaler som applåderar abort och organisationsförbud mot nazister så är de svenskar, även om de kom från Afrika igår. Som alla vet så är svenskhet vidöppet för SD.

Med allt ovan konstaterat finns det dock ett halvfullt glas mitt upp i allt. Detta positiva är herr och fru Svensson som lever i vårt avlånga land och som är alltmer less på vad de ser omkring sig. För dem är SD den första stationen att gå av vid. Där kommer de bli kvar, i alla fall majoriteten. Men medan de står där vid stationen kommer de också se sig omkring. Att de kommit så långt är riktigt bra, men det ställer krav på oss.

SD får inte, under några som helst omständigheter, leda kulturkampen eller den metapolitiska striden. Det har de inte kompetens, bildning eller djup för att klara av. På sikt kan vi hoppas att något annat – ett sant nationalistiskt alternativ – tar deras plats i politiken också, men det ligger långt in i framtiden. Kanske kan vi hoppas på ett skifte inom partiet framöver, där liberalerna petas. Titta på Centerpartiets förvandling från det folkliga Bondeförbundet till vad vi ser idag. Kanske hittar SD tillbaka till rötterna vad det lider.

Men det är mycket ”om” och många ”men” som ska uppfyllas. Det viktiga är att vi ser vad som är på gång. SD, KD och M kommer bli verklighet på ett eller annat sätt. Det är det mest troliga och rimliga. Det är inte hugget i sten, men bra nära som det ser ut nu. Den svenskvänliga idén kommer att bli mer och mer attraktiv och polariseringen kommer att fördjupas. När deras ”konservativa block” blir verklighet får vi inte – ingen av oss – tro att vi är i hamn och slappna av. Tvärtom!

Fan kommer fortfarande sitta i båten, och det är upp till oss att ro honom i hamn. Vi ger inte upp förrän Sverige är svenskt, det måste vara vår unisona tanke och vilja.