Väluppfostrad in i absurdum – eller svar på tal?

Där satt vi, hon och jag i fikarummet på en arbetsplats för ett antal år sedan. Vi åt vår medhavda mat, jag mina smörgåsar och hon åt sin sallad. Vi åt och tuggade på, halvtimmen var snart slut och det var då hon såg vad jag tittade på i tidningen jag hade på bordet. ”Åt sådana bilder skrattar vi tillsammans åt” sa hon.

Bilderna som fanns på tidningssidan var bröllopsfoton, foton på helt vanliga svenska unga kärlekspar som gift sig. Det som kvinnan mittemot skrattade åt var par som hade med sig barn på foton, sina egna barn. I min svenskhet och som kvinna född på sena 50-tal såg jag inget konstigt i bilderna, att skaffa barn som ogift är ingen skam, det har varit skambelagt men tack och lov var det länge sedan.

Av hennes reaktion reste jag för en stund tillbaka i tiden, till hennes tid, som inte var min eller mina fränders tid. Jag sa och kontrade med att det jag och mina landsmän tycker är konstigt det är när din faster skickar hit män till din arbetsplats och som du träffar i fikarummet för att ni inte får vara ensamma, för mig är det konstigt med släkting som förmedlar män som presumtiva äkta män till dig. Ja ni har förmodligen listat ut att kvinnan vid lunchbordet var muslimska, med sin ideologiska (religiösa) uniform på sig.

Som synes förstod vi inte varandra, och kommer aldrig att göra det. De anser oss som konstiga och omoraliska då många av oss när vi blir kära flyttar ihop och skaffar barn utan att vara gifta, medan hennes folk har en högt stående muhammedansk moral.