Asylaktivisten Elin Ersson dömdes i tingsrätten för att ha hindrat ett flygplan från att lyfta. Rättegången fick dock göras om på grund av jäv. Nu har tingsrätten åter klargjort hennes skuld med en fällande dom. Domen är dock allt annat än skälig. Hon kommer undan för lätt.
Tingsrätten menar att Elin Erssons påföljd ska stanna vid 60 dagsböter om 70 kronor. Detta är skrattretande och uppenbart en dom där rätten gjort vad de kan för att dra i handbromsen. En advokat och flygrättsexpert som SVT talat med menar att 14 dagars fängelse borde tillfogats. Men tingsrätten anser att då flygplanet stod på marken så räcker det med dagsböter.
I sak är det juridiska detaljfrågor och det är möjligt att tingsrättens dom är korrekt. I sådant fall är det en politisk fråga och man måste arbeta för lagändringar som gör det mer kännbart att ägna sig åt den typ av brottslighet som Ersson gjorde. Det vore nog klokt. Men jag menar inte att straffen för civil olydnad nödvändigtvis måste skärpas, men däremot borde också i dessa fall själva orsaken till den civila olydnaden skärskådas.
I fallet med Ersson så var det att hindra utvisningen av en afghan som enligt laga ordning fått avslag på sin asylansökan. Med tanke på svensk migrationspolitik kan vi vara säkra på att om det aktivistiska Migrationsverket väl kommer fram till att någon inte ska bli kvar i landet, så är det så. Myndigheten friar hellre än de fäller och bara om det inte finns några skäl de kan skruva till så blir det avslag. Alltså har vi nu två aspekter att ta hänsyn till:
Ersson tar sig rätten att diskvalificera Migrationsverkets beslut och hon gör det genom att hindra ett fullsatt plan att lyfta. Vidare kan vi titta på vad gärningen i sig ledde till. Hon lyckades nämligen med att hindra utvisningen av en afghansk man som tidigare dömts till fängelse för misshandel. Detta var inget som Elin Ersson påverkades av, vilket tydligt framgår i DN där hon säger följande när hon konfronteras med uppgifterna:
– Jag hade ingen information om honom tidigare och har inte tagit reda på något efteråt. Det var honom som människa som jag försökte hjälpa, och inte fokusera på vad han tidigare hade gjort i sitt liv. Det var mitt personliga beslut.
Någonstans borde gränsen dras kan man tycka. Civil olydnad bör rätten ha viss förståelse för och det är sunt att det finns utrymme för det i ett samhälle. Men att med vett och vilja (och utan minsta ånger) begå brott för att hjälpa en brottsling att undgå ett utvisningsbeslut borde vara oacceptabelt. Rätten måste alltid sätta gärningar i en kontext och det är viktigt att de ser helhetsbilden. Så är det i Sverige idag, till exempel vid så kallade ”hatbrott”. En person blir dömd till hårdare straff om gärningen kan kopplas till ”hat”. Om en misshandel äger rum för att gärningsmannen bara kände för att göra det så ska rätten resonera på ett sätt. Om gärningsmannen däremot tyckte illa om offret på grund av att denne var bög, jude, svart eller rom – då ska domen bli hårdare (inte om offret var vit svensk däremot, då gills det inte).
Det är alltså helt i linje med svensk rättspraxis att se till helheten när man resonerar sig fram till en dom. Exempelvis kan rätten mildra en dom om de anser att personen i fråga visat ånger och medlidande och sammalunda kan de döma hårdare om den skyldige varit brutal och ångerlös. I fallet Elin Ersson är det uppenbart att rätten gjort allt de kan för att påföljden ska vara så mild som möjligt inom ramen för det utrymme de hade att döma inom. Att detta är politiskt kan vi ta för givet. Rätten kunde inte låta Erssons gärningar passera förbi helt och hållet; att frikänna henne hade varit alldeles för magstarkt. Däremot kunde de göra som de nu gjort, vilket i princip är en frikännande dom sett till påföljden.
Signalen man skickar ut till andra asylaktivister är att det är okej att göra som Ersson gjorde. Man visar att ”samhället” har överseende med det och att eventuella framtida gärningsmän kan lägga undan några tusen och sedan klara sig bra. Det är fritt fram att hindra flygplan från att lyfta, om man gör det för att hindra utvisning av kriminella utlänningar.
VI kan här inte göra oss någon annan föreställning utan konstatera att så är fallet. Sak samma, säger tingsrätten, om du ser till så att en dömd våldsman eller kriminell typ blir kvar i Sverige – på svenskarnas bekostnad – så länge du motiverades av (missriktad) altruism. Förkläd bara ditt brott i fina ord, floskler och värdegrundssvammel så får du en liten tillrättavisning av domstolen.
Möjligheten till civil olydnad ska vi värna, men vi ska också låta den kosta på – ordentligt. Då hjälper vi också till att skilja agnarna från vetet. Hade Elin Ersson (eller sådana som hon) varit lika villiga att begå sina brott om det kostat någon månad eller två i fängelse och en rejäl slant?